Doftminnen från min barndoms Rydöbruk

Grusvägen till Glassbo som man som barn cyklade på för att ta sig till Rydö badhåla.

Innan jag börjar skriva  om mina doftminnen från barndomen måste jag uttrycka min glädje över engagemanget som finns i den  Facebookgrupp som jag startade för ett par år sedan. En grupp som heter  "Rydöbruk - Gruppen för oss med anknytning till orten".Det är en sluten grupp som är avsedd för personer som bor eller har bott i Rydöbruk. Men också för personer som har eller har haft släktingar som kommer från Rydöbruk. Ofta har man då som barn spenderat lov och semestrar i Rydöbruk och därmed fått en känsla och relation för bygden.

I skrivande stund är vi 195 medlemmar i gruppen. Ambitionen har för mig aldrig varit att vi ska vara många medlemmar. Däremot engagerade. Det tycker jag att vi har lyckats med. Jag skriver vi för utan medlemmarnas engagemang så hade gruppen varit utan innehåll. Mitt mål har hela tiden varit att vi ska dela med oss av minnen och bilder och på så sätt låta dessa minnen leva vidare. Jag har också velat koppla samman olika generationer för att låta historierna bli levande även för de som är unga idag.

Rydö badhåla augusti 2013. Bryggorna är sedan länge ett minne blott och badhålan 
håller numera i rask takt på att växa igen. Tråkigt att det blir så med en sån oas.

Nåväl nu ska jag beskriva mina doftminnen. Något som jag tänkt göra länge. Ett inlägg från Kjell Andersson som är en av gruppens medlemmar fick mig att göra slag i saken och skriva detta inlägg.

Jag minns den speciella doften på Biblioteket i Rydöbruk. En väldigt speciell doft av böcker, papper och stämpelfärg. Doften fick mig att så fort man kom innanför dörren bli förväntansfull inför vilka lån man skulle göra. Tintin böckerna stod högt i kurs men jag läste det mesta. Jag kommer ihåg att Biblioteket låg i gaveln på pensionärsbostäderna och har för mig att hon som var bibliotekarie hette Edith. Kommer till och med ihåg att mitt första lånekort hade lånekortsnummer 1/75. Man fick nämligen löpande nummer följt av årtalet. Sålunda var jag alltså den första som skaffade lånekort år 1975.

Räcket på bron över Skärkån. Helt intakt sedan tiden då man som barn satt  
där och åt de på strån omsorgsfullt uppträdda smultronen 

Ett annat doftminne som är otroligt starkt är hur det luktade när man cyklade eller gick på grusvägen till Rydö badhåla. Alltså inte Fors badhåla utan den som ligger i Glassbo. Tyvärr är den numera nästan helt igenväxt. Där lärde många Rydöungar sig att simma och det var en fantastisk plats att vara på. Jag hoppas att Samhällsföreningen gör en insats och drar ihop folk för att återskapa den i ett bra skick. Åter till dofterna. Det luktade väldigt starkt på grusvägen till badhålan. En lite syrlig och stickande doft Vad jag förstår så var det för att man besprutade gruset på vägen  med ett medel i form av en vätska vars syfte var att förhindra att det ryker när bilar och andra fordon kör på vägen under torra sommardagar. Jag minns att jag hade svårt att bestämma mig för om jag gillade eller ogillade lukten. Någon har sagt mig att medlet var en biprodukt från någon av Rydös industrier. Kanske nån av er läsare vet mer? Förmodligen var medlet man använde mer eller mindre livsfarligt men vem brydde sig om det på den tiden. På somrarna blandades denna lukt av en betydligt angenämare doft av smultron. Dessa växte bredvid vägkanten och jag minns att man plockade dessa på strån och när strået var fullt åt man upp dem. Förmodligen totalt livsfarligt med tanke på vad de besprutade vägen med.

En annan doft som man tydligt minns är den från impregneringen av stolpar som låg i anslutning till Sågverket. Man passerade sågen varje gång man cyklade till Fors badhåla. Fors badhåla var ställe man besökte dagligen under varma somrar. Det roliga är att även dagens Rydöungar har badhålan som sin oas. Doften av impregnerade stolpar tyckte jag som barn var helt magisk. Jag kunde inte lukta mig mätt. Men den där doften var helt klart livsfarlig då kreosotet som man använde vid impregnering.även innehöll arsenik. Vid impregneringen jobbade Gunnar i Hålan som jag skrev om i följande blogginlägg. Eventuellt jobbade även brodern Ture där. Högst troligt helt utan att använda vare sig skyddskläder eller munskydd.

Klubbån som försörjer Rydö badhåla med sitt ljusbruna vatten.En oas även för 
Rydöungar anno 2013. Vissa saker förändras med tiden medan andra består.

En annan doft eller rättare sagt lukt som man minns är doften från Nissan. Dagens Rydöungar har nog svårt att föreställa sig att Nissan så sent som på 1960 och början av 1970-talet var starkt förorenad. Mer eller mindre ett avloppsdike i ordets rätta bemärkelse Att bada där ansågs som livsfarligt och fisken ville få äta. Jag minns när man som barn på väg till Halmstad satt i bilens baksäte och  höll andan när man passerade Spenshult. Det såg dessutom ut som att hela ytan var täckt av bajs vilket det i vissa fall säkert var. Har dock för mig att man brukade säga att det som flöt på Nissans yta var någon biprodukt från pappersfabriken i Hyltebruk.

Det var några av de doftminnen jag har från min barndom i Rydöbruk. Vilka doftminnen har du?

Rydöbruk - Att besöka min hemort både rör och berör.

I förra veckan var jag och Nellie i Rydöbruk för att fira min mor Inger som fyllde år. Varje gång jag besöker Rydö kommer det upp en massa minnen. En del minnen finns ständigt hos mig andra poppar plötsligt upp när jag besöker en viss plats. Min kärlek till Rydöbruk som alltid varit stor ökar i korrelation med min ålder. Ju äldre jag blir desto mer gillar jag Rydöbruk. Kanske en bidragande orsak är att jag inte längre bor där.

 Jag och Nellie har under hennes uppväxt ofta pratat om Rydö och hur det var för mig och även för hennes äldre syskon att växa upp där. Nellie har fått höra många historier och berättelser om Rydöbruk och alla de personer som levde där när jag var barn. Det fantastisk med Rydöbruk var att alla "udda" människor som jag kommer beskriva ändå var en del av samhället. De fanns där sida vid sida med alla andra och på något sätt accepterade av majoriteten. Kanske är detta ett resultat av att Rydö är en bruksort och som sådan alltid fått kämpa för sin existens genom nedläggningar av sulfitfabrik, spånskivefabrik, sågverksbrand m.m.

Det är många originella människor som satt sina avtryck i Rydös historia.  Även så sent som på 1960 och 70-talet när jag själv var barn och  växte upp där fanns en del av dem med.. Kanske kommer även du ihåg följande personer och om du inte känner till Rydöbruk så ska du här få en liten inblick i hur det var att växa upp i ett litet brukssamhälle beläget i Nissadalens dalgång. 

Ture och Gunnar i Hålan  var två bröder med oerhört tragiska uppväxt förhållande. Har för mig att de ganska tidigt blev t föräldralösa och hade en en bror som gick bort i unga år Gunnar och Ture var två ungkarlar som lärde sig överleva på en kost bestående av Ljunglöfs Ettan, öl, brännvin och falukorv alternativt väl kokta fläskben. Falukorv och fläskben åts (förmodar jag) främst av tre anledningar. Billigt, lättlagat och framförallt lättuggat. Det sistnämnda var en stor fördel då de bägge brödernas tandstatus minst sagt lämnade en del övrigt att önska 

Vi hade också Ivar-Kasper som var cyklande gårdfarihandlare. Ständigt med en stor koffert på pakethållaren.  Det ryktades om att han sålde damunderkläder. Oklart med vilken grad av framgång. Ofta såg vi barn honom höggradigt berusad, sovandes i något lämpligt dike med cykeln som filt. Även hann hade ett tragiskt livsöde bakom sig. Har för mig att Ivars fru en dag var ute på cykel för att göra ett ärende. Blev påkörd av en bil och dog.

Olas Gränd där Tyska Huset låg bakom Fredriksro som
är det röda huset till vänster i bild.

I ”Tyskahuset” på Olas gränd bodde "Knickedicken" som var enbent efter att ha fått ena benet avklippt i en skördetröska. Han transporterade sig själv med det som vi ungar benämnde som en invalidmoped. Hans fru Anna var den mest underbara person man kan tänka sig. Hon satt ofta barnvakt för mig när jag var liten. När han blev för oregerlig pga av fylla brukade hon gömma hans träben.I samma hus bodde Vahlberg som bara var en gammal alkis. Han skrämde ibland "skiten" ur oss småungar när han på fyllan passerade lekplatsen vi ungar i kvarteret hade som samlingsplats. I Rydö fanns också Oswald som var finne och bodde i Lahult. Eftersom han var finne var han därmed förtjust i Koskenkorva. Han gick omkring som i ett moln bestående av lika delar cigarrök, avgaser från motorsågen och en doft av nysågad gran.

I Våknared fanns Sixten Dahlström. En gammal sur gubbe som vi ungar var livrädda för. Trots rädslan eller kanske just tack vare rädslan var vi mer eller mindre tvingade att palla äpplen i just hans trädgård. Äpplena blev av någon anledning väldigt mycket godare i kombination med en rejäl adrenalinkick.  

Vi hade Kniv-Olle som var slaktare och bodde granne med skolans fotbollsplan. Även hans kostcirkel bestod till stora delar av öl snus och brännvin. Likt alla andra fanns det inget ont i honom och på rasterna brukade vi besöka honom på jobbet i Bengtssons slakteri. Inte minst under älgjakten som var årets högtid spenderade vi skolbarn alla raster utanför slakteriet. Då tittade vi på hur Kniv-Olle, Åke Norrman, Lars och Bo Bengtsson och en massa andra Rydö profiler flådde inkommande nedlagda villebråd. Hastigheten per flådd älg var hög under dagtid medan den sjönk betydligt under kvällstid. Något som högst sannolikt hade ett klart samband med att intaget i form av öl och brännvin markant ökade ju senare på kvällen det led.

I Fors bodde även de som i folkmun benämndes som "tattarna" vilka alltid fascinerade oss barn. Mest för att de bröt mot de flesta normer

Jag har tidigare skrivit om Ingmar som gick två klasser över mig. När han gick i årskurs sex körde han en Honda 750 till skolan. Men bara om det inte regnade. När det regnade så kom han till skolan körandes i en röd Volvo kombi.Om han alls dök upp. Lärarna såg mellan fingrarna och polisen tittade förmodligen åt ett annat håll om de råkade möta honom på vägen.

Vi hade så många udda människor i Rydöbruk att man skulle kunna göra en remake av filmen ”Den sista färden” med Rydö som skådeplats. Problemet är väl att människor i dag skulle anse att allt bara var påhittat av någon med väldigt livlig fantasi.

Det som var utmärkande för många av Rydös originella människor var att de flesta var snälla människor men med mer eller mindre tragiska livsöden. Många bar antagligen på en smärta som de försökte bota med alkohol. Något som nästan alltid lägger ytterligare sten på börda.

Under min uppväxt på sjuttiotalet var vår givna mötesplats bänken utanför Bloms Speceri & Diversehandel. Även om det då fanns ytterligare två livsmedelsaffärer, Bengtssons Livs och Konsum, var det utanför Bloms affär som vi ungar möttes. Bloms affär hade det mesta. Mat, godis, glass, bensin, leksaker, presenter, sytillbehör, fällknivar m.m. Där gick man som barn drömmande omkring och suktade efter alla begärliga prylar.

Bloms Speceri & Diversehandel

 Bland annat hängde vi på låset när senaste numret av Poster och Tiffany kommit med tidningsbilen. Dessa var tidningar med posters på dåtidens idoler. Populära tidningar ända fram till det nummer då Mick Tucker i Sweet vek ut sig naken. Kan fortfarande inte få bort den bilden från min näthinna.

Jag minns också  att man hos Bloms kunde köpa Converse gymnastikskor. Har för mig att de kostade  en eller ett par tior paret och att de fanns i ett ställ till vänster om glassboxen. Till skillnad från i dag så blev man retad om man kom i ett par Converse ty det var på den tiden det mest otrendiga man kunde gå i. Några årtionden senare gjorde  Mötley Crue och andra pudelrockare dessa skodon hippa. Men dessa rockers växte ju å andra sidan inte upp i Rydö och kunde därmed inte heller veta att de var otrendiga.

Bengtssons Livs låg i denna byggnad.

Utanför Bloms fanns något så modernt som en automat i vilken man lade i 25-50 öre eller en krona och därefter kunde dra ut luckan och komma åt innehållet. Bland annat kunde man köpa en cigarett, med två tändstickor och en bit avrivet plån. Praktiskt om någon unge ville övergå till att röka riktiga ciggar istället för grässtrån.

Jag tror att många vuxna har en stark relation till sin hembygd. Men jag tror att få har en så stark relation till hemorten som vi Rydö ungar. Någon borde skriva en bok eller ett filmmanus om hur det var att växa upp i Rydö på 1960-70-talet

Gyllene Tiders smygpremiär på Leifs Lounge, Tylösand 26 juni 2013

Per Gessle gör tummarna upp till publiken efter avslutad spelning.på Leifs lounge

Min blogg har minst sagt  legat i träda under det senaste året. Har ofta tänkt att jag ska ta tag i bloggandet, mest för att jag tycker att det är kul att skriva. Men det är alltid något annat som prioriteras. Inte mins träning som sen 2005 är min stora passion.

Men nu när jag har semester tänkte jag prioritera bloggen och se om jag kan få lite mer kontinuitet i mina inlägg.

Jag var i går på Gyllene Tiders spelning på Leifs Lounge som ligger i källarplan på Hotell Tylösand som är Per Gessles eget hotell. Det driver han sen många år tillsammans med Halmstadprofilen Björn Nordstrand. Gessle brukar starta sina turnéer med en smygpremiär på Leffes så även inför denna turné. Nu var det ju inte direkt en smygpremiär efter som den var förannonserad och biljetterna såldes i förköp. Runt 800 personer var på plats för att få se bandet lira i en dryg timme.Riktigt kul att få se dem i en mer nedskalad miljö. Jag inbillar mig att det är så bandet trivs bäst. 

Gyllene Tider har alltid funnits med i mitt liv även om jag aldrig varit något hängivet fan. Men deras låtar är tidlösa och Gessle är ett geni när det kommer till att skapa låtar som fastnar som solvarmt tuggummi i ens medvetande. Det jag gillar mest med bandet är att det består av fem genuint trevliga helyllekillar. De är verkligen så "down to earth" som man kan bli. MP kan man springa på när man är på Sibylla för att köpa en korv. Han dyker dessutom upp och spelar i en massa olika konstellationer tillsammans med lokala musiker. Ibland tillsammans med min kusin Fredrik "Gicken" Johansson. Micke Syd möter man på Örjans Vall eftersom han är en hängiven HBK:are eller i en träningslokal som kör Crossfit. Frågan är ändå om inte Göran Fritzon är skönast av dem alla. Han är så oerhört vanlig att han blir ultracool i sin vanlighet. I det civila är Göran bland annat projektledare för Tågdagarna i Landeryd. Respect!

Micke "Syd" Andersson går loss på trumsetet.

När jag tänker på Noice som var Gyllene Tiders motsvarighet blir det plötsligt tragiskt. De slog igenom ungefär samtidigt. Hade båda fem medlemmar och exakt samma sättning i bandet. Noice representerade storstaden och var lite mer uppkäftiga och punkiga såväl musik som attityd. Gyllene Tider var mer trallvänlig pop och symboliserade småstad. Gylle Tider var aldrig ens i närheten av att lägga till med en uppkäftig image. Ungefär tjugo år efter sina respektive genombrott fanns bara tre av Noice fem medlemmar tre medlemmar kvar i livet. Freddie Hansson och Hasse Carlsson  dog båda av drogrelaterade orsaker. Oerhört tragiskt.

Nu ska jag dock återgå till gårdagens spelning. Inte minst för att det finns större fans än jag som jag vill dela upplevelsen med. Tänkte presentera låtlistan och när jag sen får lite mer tid kanske ladda upp nåt filmat klipp från spelningen.

Låtlista

Arabiska nätter (Närmare punk än så här kom  man aldrig).

Dansar inte lika bra som sjömän.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Juni, Juli, Augusti.

Det hjärta som brinner.

En sten vid en sjö i en skog.

Ljudet av ett annat hjärta.

Gå och fiska.

Hon vill ha puls.

Ska vi älska ska vi älska till Buddy Holly.

Leva livet.

Extranummer

Flickorna på TV2.

När vi två blir en.

Sommartider.

Tylö sun.

En fantastisk födelsedag

Telefonen ringde vid 06.30. Dagen startade med frukost och present från Anki och Nellie Mysigt!

07.30 satt jag mig i bilen för att åka till Skåne och vara med på distriktsårsmötet som hölls på Vannaröds slott i Sösdala. På vägen dit ringde min dotter Sanna och min älskade lilla Nim som snart fyller två år. De bor i Oslo eftersom min svärson Jesper är fotbollsspelare och spelar med Lilleström SK i norska Tippeligan. Mysigt samtal som värmde i hjärtat.

Till min stora överraskning blev jag under dagen firad och uppmärksammad inte en utan vid tre olika tillfällen. Jag fick en ros (naturligtvis röd och gul som Skånes flagga) och en blomma för att jag fyllde år. Dessutom blev jag för första gången föremål för ett Göinge leve. Detta leve innebär att man hurrar 3x3 gånger. När jag googlade på det så hittade jag ett inlägg om att det ursprungligen är en dansk sed. Det fanns alltså en logik i hurrandet även om man i DAnmark hurrade nio gånger för kung och fosterland

Dessutom fick jag motta en fin vas och blev med många väldigt fina och rörande ord tackad för mina insatser i distriktet nunder 2011. Nästan som att jag skulle sluta mitt jobb och blev avtackad för lång och trogen tjänst och alla visste om det. Utom jag! Skämt åsido. Jag tar det som en intäkt för att jag gör ett gott jobb men också för att samarbetet mellan förbund och distrikt/medlemmar och mellan ideella och anställda fungerar precis som det ska. Sen kan allt bli bättre men på ett distriktsårsmöte tar man sig tid att stämma av året som gått och fira sina framgångar. Dagen efter kavlar man upp ärmarna och börjar arbetet fram till nästa distriktsårsmöte.

Skåne är ett väldigt stimulerande distrikt att jobba med. De har visioner för framtiden, bra konsulenter, många duktiga förtroendevalda och väldigt många fina och godhjärtade medlemmar. Något som är extra roligt är att det finns många duktiga yngre medlemmar. Framförallt kvinnliga sådana. Kunniga, entusiastiska och med en tydlig vilja att bidra med sin kunskap och sitt engagemang. Det bådar gott då IOGT-NTO-rörelsen i Skåne kommer att stå som arrangör av kongressen 2015. Det kommer att bli en väldigt bra kongress.

Efter alla hyllningar och ett av alla inblandade väl genomfört distriktsårsmöte satt jag mig i billen för att åka hem till Halmstad. Var hemma runt 18.30 så jag hann fräscha till mig innan gästerna ramlade in kl 19.00. En god middag med några av de närmaste vännerna och mycket skratt blev det. Fick även lite fina presenter bland annat en bok av Leif GW Persson (ja skriven av Leffe inte av honom personligen) och ett par Paul Smith manschettknappar ( designade av för det var inte av Palle personligen)..

Den allra finaste presenten var nog ändå kortet på bilden och att Nellie tappade sin allra första tand på min födelsedag. Nellie själv tror att tandfen var här i natt och bytte den mot en guldtia. I själva verket ligger tanden i en liten ask. Den skall sparas tillsammans med hennes övriga mjölktänder som snart börjar trilla ut.

En riktigt fin dag med en massa härliga människor som jag tycker om och som visar att de också gillar mig. Det är något som jag uppskattar mer än presenter. Å andra sidan är ju ett av mina motton varför antingen eller om man kan få både och.

Vad gäller kortet så har vi jobbat hårt för att få Nellie att säga mamma och pappa till oss. Funkar sådär. Det blir väldigt ofta Johnny och Anki. Ganska logiskt eftersom alla andra kallar oss vid namn....

Vegetarian eller ännu värre vegan! Aldrig i livet!

Om det är något jag har koll på så är det luncher. Framförallt att äta på lunchrestauranger. Jag har nog snittat på i alla fall 3-4 uteluncher i veckan de senaste 15 åren. Jag har ätit mig igenom inte hela men i alla fall stora delar av landet. En del restauranger har serverat "kattmat" men de flesta håller en klart godkänd standard. Både vad gäller utbudet som standarden på tillagning och råvaror.

I Halmstad kan jag framförallt rekommendera Piccolo Italy som dagligen serverar en god varmrätt. Det som skiljer dem från andra är att de varje dag till lunchen serverar en soppa som förrätt. Olika varje dag och de är tillagade från grunden. Dessutom sallad och ett gott bröd. Självklart kaffe och en liten kaka på maten. Allt för bara 75:-

Men jag har aldrig någonsin blivit så imponerad som jag blev när jag åt lunch i Malmö igår. Jag var och höll ett föredrag för ett gäng folkhälsosamordnare i Skåne. Eftersom Sally en f.d kollega till mig jobbar på kriminalpolisen ett stenkast därifrån så mejlade jag henne en förfrågan om att vi skulle luncha ihop. Det är ju kul att träffa bekanta samtidigt som de vet vilka restauranger man ska gå till eller undvika.

Hon frågade om jag ville gå till Vegegården som ligger ett stenkast ifrån där vi mötte upp. Vegankäk är väl inte det jag brukar ligga och fantisera om men det är alltid kul att pröva. Och herrejävlar vilken tur att hon tog mig dit. Jag har ALDRIG blivit så imponerad av en restaurang som denna. Inte av läget. Inte av lokalen. Inte av servicen. Men jag blev grymt imponerad av det som är det mest viktiga på en restaurang. Av maten!

Det här är alltså en asiatisk restaurang som serverar lunchbuffé. En vegansk asiatisk buffé. Alltså ni förstår inte. Det här var helt outstanding.Jag älskar verkligen asiatisk och framförallt thailändsk mat. Jag älskar också kött i alla dess former. Jag har alltid hävdat att jag inte skulle kunna bli vegetarian. Än mindre vegan. Nu är jag inte lika säker längre. Det här var godare asiatisk mat än jag någonsin ätit. Då har jag ändå ätit thaimat på genuina hål i väggen restauranger på den thailändska landsbygden dit turister aldrig åker. Detta käk var mycket godare än det som varit tillverkat av kyckling, biff eller räkor. Alla rätter var precis som det man får på "vanliga" restauranger. Friterad kyckling, friterade räkor. Kyckling i rödcurry och kokosmjölk. Biff med wokade grönsaker. You name it. Men helt utan den minsta lilla gnutta kött.

Jag var tvungen att prata med ägaren och kocken och ställa frågan. -Hur får man idén att starta en asiatisk vegansk restaurang? Enkelt svarade han. Jag är asiat, jag är kock och var själv vegetarian. Det jag inte är bra på är marknadsföring. Jag har svårt att prata för mig själv och min vara.

Därför skriver jag detta blogginlägg med glädje. Jag hoppas att ni som läser detta blogginlägg skickar länken vidare till alla era vänner. För är man i Malmö så MÅSTE man prova denna restaurang. Därefter kan man möjligen säga att jag skulle aldrig kunna bli vegetarian eller vegan.

Själv kan jag nu säga tvärtom. Och mena det!

World Trade Center och 9/11

Denna bild tog jag 4th of july 2000. Då en cool bild med tre F-16 plan
som defilerade framför WTC. Aldrig att jag kunde ana symboliken i bilden.

Det finns händelser som skakar om en hel nation och händelser som skakar om en hel värld. När något stort och otäckt inträffar så etsar händelsen sig fast i våra minnen för all framtid. Jag kan exakt komma ihåg när var och hur jag fick reda på att Olof Palme mördats. Jag kommer exakt ihåg när jag fick reda på att Estonia förlist och hur det kändes inom mig. Och naturligtvis när vi nåddes av nyheten om tsunamin i Thailand som inträffade annandag jul 2004.

Sanna och Robin mellan tornen 1996. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle
ta bilder på dem med jämna mellanrum för att på så sätt dokumentera hur de blev äldre.

Idag minns vi alla händelserna kring den 11 september 2001. Något som kanske mer än något annat etsats in i mitt minne för all framtid. Jag befann mig på ett möte i stadshuset med Thomas Sterner som då arbetade som folkhälsosamordnare i Malmö stad. Vi behövde någon uppgift från hans dator så han loggade in. Aftonbladet var hans startsida och där kom de första bilderna upp med första planet som kraschat in i World Trade Center. Vi trodde båda att sidan blivit hackad och att bilderna var fejkade. Men när vi såg att nyheten fanns även på andra sajter insåg vi att det inte var verket av en kreativ hacker utan ren och skär sanning.

Detta är den andra bilden på Sanna och Robin. Tagen på exakt samma
ställe år 2000.

Jag ringde genast min och familjens gemensamma vän Håkan som då bodde i N.Y och hade kontor på Manhattan. Otroligt nog kom jag fram på hans mobil. Han var ok och vår kompis Rip som hade sin arbetsplats på ett kontor i det ena av WTC: s två torn var också ok. Rip var lyckligtvis sen denna fina septembermorgon med sin underbara blå himmel och stod utanför när det första planet kraschade in i tornet. En händelse som inte bara förändrade Manhattans skyline utan också förändrade hela vår värld.

Jag minns också hemresan till Halmstad. Hur jag kom in på en fullsatt Centralstation i Malmö och som trots alla människor var spöklikt tyst. Det enda som hördes var tv-sändningarna från ett par monitorer i taket. Allas blickar var riktade mot dessa som ideligen vevade bilderna av hur planen kraschade in i tornen och exploderade i ett inferno av eld.

Ingen förstod vad det var som hände eller varför? Är det ett nytt världskrig på gång? Allt man kunde ta in var bilderna på planen som kraschade in i tornen. Därefter kom fler rapporter om plan som kraschat in även på andra platser i USA. Jag kom med tåget till Halmstad och även där rådde en ovanlig tystnad och en tryckt stämning. Men passagerarna hade alla behov att att prata med varandra och så småningom började de flesta att prata med de som satt runtomkring. Tyst och lågmält samtalade vi i vagnen med varandra. Det vi hade var massvis med frågor och funderingar men inga svar.

Familjen samlad för en bild med WTC i bakgrunden.
Året är 1996 och bilden är tagen från Brooklyn

World Trade Center var för mig sinnebilden av New York och Manhattan. Jag och Anki var där första gången 1993. Dagen innan terrorister sprängde av en enorm bomb i källarplanet på en av tornen så var jag och Anki uppe på observation deck beläget på 107:e våningen i det södra tornet. Anki ville inte följa med upp eftersom hon inte gillar höjder. Jag insisterade med argumentet att vad skulle kunna hända? Dagen efter var mitt argument ganska ihåligt.

Händelserna den 11 september 2011 förändrade inte bara Manhattans skyline utan hela vår värld. Misstänksamheten mot människor har ökat. Framförallt mot människor som påminner om terroristerna som utförde dådet. Kontrollerna vid flygplatser är efter 9/11 omfattande. Vi har tvingats in i en värld där kontroller, rädsla och misstänksamhet har blivit en del av vår vardag. Jag som flugit in och ut ur USA innan och efter händelserna ser den enorma skillnaden i kontroller. Det är oerhört tragiskt att det blivit så nu när vi lever i en tid då våra möjligheter att resa i princip vart vi vill är nästintill obegränsade.

Idag går mina tankar till alla offer och anhöriga till de som miste sina liv i attackerna mot USA den 11 september 2011. Men också till alla offer och anhöriga som mist sina liv i kriget mot terrorismen. När ska vi se slutet på terrorism, krig och våld och få en värld där fred, frihet och kärlek är det som omfamnar och förenar oss? När?

Nellie sex år

Publicera inlägg

Dagen började med att vi väckte en sexåring som redan var
vaken. Som sig bör så låg hon och väntade på att mamma och
pappa skulle komma in i rummet med frukost och presenter.

Fast lite trött var man allt. Ett par gympaskor
fanns i paketet. Bra att ha på gymnastiklektionerna
man har nu när man går i nollan.


Hemkommen från skolan väntade fler presenter.



På kvällen bjöd vi på middag för släkten. Kvällens överraskning
var att Sanna och Nim kom hem och firade med oss. Moster Nellie
var väldigt glad över att få leka med kusinerna och Nim.





Mamma hade bakat en jättegod tryffeltårta med grädde och
färska blåbär. Att blåsa ut sex ljus var busenkelt. På kvällen
somnade en nöjd, glad och nybliven sexåring som ett litet ljus.